Hemma hos Jenni

men vi har inte hunnit landa riktigt än.


Allt känns precis som vanligt och ändå helt nytt.

Det är spännande att få göra alla bejbisgrejjerna för första gången igen.
Såsom första badet. Det var ingen klockren succé, men Elton såg ut att ha det mysigt efteråt iallafall.




Edvard verkar inte vara särskilt intresserad av lillebror än. Han pekar på honom och säger "docka", och gör små tröstande ljud när Elton grufsar, men annars märks det inte så mycket att Ed blivit storebror. Men dom är söta tillsammans.

Det känns fortfarande helt overkligt.



Funderar på om jag ska lägga upp lite snaskiga förlossningsbilder och sånt här, men dom har en tendens att innehålla för mycket bröst, blod och dubbelhakor. Ska se vad jag hittar.


Sååå.... 
Den finska barnmorskan hade rätt!
Vi åkte in till förlossningen vid 21-tiden och 02.13 föddes Elton tillslut.
Och jämfört med förra gången var det här en picknick.
Tack vare E P I D U R A L .

När den väl var satt behövde jag inte ens lustgasen längre. Jag och Matte satt och fikade mellan värkarna, och kunde i lugn och ro sitta och prata och kära ner oss i varandra.
Istället för ändlös smärta fanns bara andlös förväntan.




Men så plötsligt var det dags att krysta, och då ville jag gå hem.

Fy faaaaaan i helvetes jävla skit vad ont det gör.

Jag låg (min vana trogen) och vrålade: "Det gåååååår inteeeeee! Jag kan inteeee! FAAAAAAN!"
Och sjukvårdsbiträdet: "Jooodåå!"
Och Mattias: "Jag ser huvudet!"
Och barnmorskan: "Om du slutar skrika och trycker till istället så går det här bättre."

Och efter sex-sju fasansfulla minuter sprattlade han ut i världen.
Lite blå till en början men alldeles perfekt och doftande av blommor.
Det är helt galet vad gott en nyföding luktar.



Nu har vi varit hemma ett par dagar, och tillvaron rullar på.
Mattias och Edvard hänger med varandra hela dagarna, medan jag och Elton vilar upp oss.
Idag har han varit vaken i tre timmar ungefär.
Han öppnar ögon och mun för att få en flaska mat, eller två.
Och sen somnar han där man lägger honom.
Ibland i soffan.



Men oftast panna mot panna med mamma.

Han är så tyst och lugn att man nästan (men bara nästan) glömmer att han kommit till oss.



Tack för alla fina kommentarer, blommor och små presenter!
Det är så roligt att så många delar våran lycka.

Största kramen på er  //Jenni

Jag citerar den vackra finlands-svenska rösten som svarade i telefonen på Förlossningen:

"Nå, men nok tror jak att tu kommer att föta barn inatt."


Men sätt inga pengar på det.

Och vid morgonkissen gick slemproppen, urrrrkkk.

Men då händer det iallafall grejjer.

Så nu har jag fått en tid för "Överburenhetskontroll" på Specialistmödravården.

Den 29:e juni.
Om en och en halv vecka.

Känns som att det är ett helt liv till dess.


Annars så:
Jag har inte kunnat skriva på ett par dagar eftersom jag har varit sjuk.
Måste ha åkt på nån matförgiftning eller släng av magsjuka med utbrott i lördags, och det är först idag jag börjar känna mig okej igen.

Hade fruktansvärda magkramper och mådde jäkligt illa (plus stora D som det heter inom sjukvården och omsorgen).
Kunde inte äta mer än lite youghurt, en smörgås och ett halvt äpple på två dagar.
Och det är sannerligen inte likt mig.

Så i söndags åkte vi in till Förlossningen efter telefonsamtal med läkare.
Tog CTG-kurva, urinprov och ultraljud.
Undersökningen visade att allt var jättebra med Kotten och moderkakan, och att det fanns gott om fostervatten.
Däremot har hon/han krypit tillbaks upp i livmodern och ligger helt rörlig igen. Mysko.

Men jag mådde som sagt piss. Fick smärtstillande och antiinflammatoriskt, och sen fick vi åka hem igen.
Jag stupade i säng och stannade där i femton timmar.
Låg mest hela måndagen också, men kunde så smått börja äta igen.

Och nu börjar allt återgå till det normala.
Förutom denna väntan.

Det är verkligen tortyr.

Inte idag heller.
Idag som var dagen D. Den fjortonde juni skulle vi få träffa vårt efterlängtade barn.
Men icket.

Jag har med andra ord gått över tiden.


Så nu ger jag upp alla förlossningsframkallande försök. Nu tänker jag ligga på rygg sidan ända fram tills det är dags att åka in.

Och inte göra som idag.

Jag har dammsugit, tvättat och själv hängt tre maskiner tvätt (varav två lakanstvättar, pust), lagat lunch och middag, gått på promenad, planterat blommor, sopat uteplatsen, bäddat om sängar för tre personer och envisats med att handdiska flera gånger (trots att vi har en alldeles förträfflig diskmaskin). Jag har toppat detta skandalösa beteende med att vräka i mig lakrits, och ytterligare nån kopp hallonbladste.
Jag hade även för avsikt att förföra Mattias ikväll, men det känns inte aktuellt längre med tanke på hur kroppen känns.

Jag har ont överallt.

Utom i magen.



Baaaaahhh.

Edvard har kommit hem igen!
Förfärligt knottbiten, med ett helsikes humör men alldeles alldeles underbar!

Svärmor stannar kvar ett tag i väntan på nästa familjemedlem, men hon har dragit gränsen vid midsommar, så har vi inte ploppat innan dess får vi klara oss själva.

Hör du det Kotten.


K o m   u t   n u   d å  .

Börjar så smått ställa in mig på att gå över tiden den här gången.
Suck.

Bah. Har sprungit (dvs. vaggat) runt på stan i två dar nu, och inte ett endaste litet pirr från magen.
Vad hände?
Vi skulle ju vara klara idag?
Det  blir hallonbladste med kummin och "ett nummer" till frukost imorgon bitti.

Andra kloka råd på hur man sätter igång en förlossning? Nån?



Försöker trots denna missberäkning njuta av tillvaron som flodhäst tillsammans med min semesterfirande man. Han är ledig dom kommande elva (11) veckorna! Sweet.

Mysigt att bara vara vi två för ett tag.
Jag är som kär i honom.

Mitt hjärta.
Min vän.
Mitt allt.

och blir myggbiten och har fått sitta i en riktig traktor.
Wow.
Han är helt galen i traktorer. Och bussar. Och lastbilar och brandbilar och tankbilar och allt som har en stor brummande motor.

Det är faktiskt skönt att vara barnfria, men jag klarar inte riktigt av att se honom (på webkameran) eller prata med honom i telefon. Bara grinar då. Han är så fin.



Idag har jag och Mattias pysslat på med huset. Skrubbat altanen och oljat in den. Ska måla om fasaden också så småningom. Vilka coola grejjer man får göra som husägare!

Och så har vi druckit kaffe och ätit glass och solat.

Och tänkt: "Vad tyst det är."
Och: "Vad mycket tid vi har."


Just nu bränner jag skivor och kolhydratsladdar med köttfärssås och spaghetti.
Har beställt en förlossning till fredag morgon, så det gäller att förbereda sig.

Började känna av värkar klockan halv elva imorse. Så pass jobbiga att jag ringde efter Mattias och syster. Fixade inte att ta hand om Eddie ensam. Farmor och farfar la också på en rem och kom i eftermiddags, och efter en snabb pastasallad åkte jag och Matte in till förlossningen vid fyratiden med horribla värkar. Jag satt och svor av smärta i baksätet.

En timme senare blev vi hemskickade, med orden: "Vi kanske ses igen redan ikväll. Eller om en vecka."

Fan. Allt bara stannade av i samma ögonblick som jag la mig ner på britsen för CTG och undersökning. Jag låg tillochmed och knep för att provocera fram en värk, men INGENTING.
Nada. Zero.
Bara en jäkligt glad bebis därinne som dansade samba.

Jag blev så besviken att jag bara ville grina, men man sätter ju på sig ett tappert ansikte och försöker se glad ut ändå.
Suck.



Annars är allt ok.
Sommarvärme, och Edvard älskar att plaska med vatten.



Han är lite plattfot va?
Du har en kompis i honom Agnes!

och idag bajsade han i den för första gången!!

Tänk vilka märkliga händelser som fyller en mamma och pappa med sån stolthet över sin son att hjärtat vill brista.





Och visst. Jag medger att det var väldigt nära att jag fotade lämningarna, men jag lyckades lägga band på mig.