Hemma hos Jenni

Det känns fortfarande helt overkligt.



Funderar på om jag ska lägga upp lite snaskiga förlossningsbilder och sånt här, men dom har en tendens att innehålla för mycket bröst, blod och dubbelhakor. Ska se vad jag hittar.


Sååå.... 
Den finska barnmorskan hade rätt!
Vi åkte in till förlossningen vid 21-tiden och 02.13 föddes Elton tillslut.
Och jämfört med förra gången var det här en picknick.
Tack vare E P I D U R A L .

När den väl var satt behövde jag inte ens lustgasen längre. Jag och Matte satt och fikade mellan värkarna, och kunde i lugn och ro sitta och prata och kära ner oss i varandra.
Istället för ändlös smärta fanns bara andlös förväntan.




Men så plötsligt var det dags att krysta, och då ville jag gå hem.

Fy faaaaaan i helvetes jävla skit vad ont det gör.

Jag låg (min vana trogen) och vrålade: "Det gåååååår inteeeeee! Jag kan inteeee! FAAAAAAN!"
Och sjukvårdsbiträdet: "Jooodåå!"
Och Mattias: "Jag ser huvudet!"
Och barnmorskan: "Om du slutar skrika och trycker till istället så går det här bättre."

Och efter sex-sju fasansfulla minuter sprattlade han ut i världen.
Lite blå till en början men alldeles perfekt och doftande av blommor.
Det är helt galet vad gott en nyföding luktar.



Nu har vi varit hemma ett par dagar, och tillvaron rullar på.
Mattias och Edvard hänger med varandra hela dagarna, medan jag och Elton vilar upp oss.
Idag har han varit vaken i tre timmar ungefär.
Han öppnar ögon och mun för att få en flaska mat, eller två.
Och sen somnar han där man lägger honom.
Ibland i soffan.



Men oftast panna mot panna med mamma.

Han är så tyst och lugn att man nästan (men bara nästan) glömmer att han kommit till oss.



Tack för alla fina kommentarer, blommor och små presenter!
Det är så roligt att så många delar våran lycka.

Största kramen på er  //Jenni