Hemma hos Jenni

"Alltså, jag har inte varit sjuk en enda enda gång sen innan jag blev gravid!"



Ja men vad trodde jag?
Hur kunde jag bara säga något sånt?

Så nu sitter jag här, med huvudvärk, hosta och rinnande näsa, och skyller mig själv.

Fast mest är det nog öppna förskolans fel. Vi har varit där två gånger, och jag är dyngförkyld.


Barnbaciller.

Suck.
Vilket elände.

Bestämde mig för att till slut göra mig av med alla gamla nostalgiplagg. Såna som har legat längst in i garderoben sedan jag blev sambo. Och som jag innerst inne faktiskt trott att jag någon dag ska rymmas i igen. Och alla underbara slitna favoritbrallor som jag lagt undan sen en bit in på graviditeten.

Men bara för att riktigt plåga mig själv så provade jag några av plaggen först.

Och döm om min förvåning - vilket härligt uttryck det är förresten, som taget från förra sekelskiftet - när jag kom i mina gamla jeans!!

I'm back!
Eller på väg ialllafall.

Har ju fortfarande kvar en rejäl kalaskula, men så blir det väl när man är för slö för situps.


Med Ed är det bara prima. Han skrattar!! Vilket underbart ljud! Det gör ont i bröstet av lycka bara jag tänker på det.

Och så har vi testat att sätta Plutten i gåstolen. Han älskar den. Men han har inte riktigt listat ut hur han ska manövrera den än. Han blir mycket arg när han fastnar mot stolar och andra oöverkomliga hinder (såsom trösklar).



Och så gillar han puré på gröna ärtor. Tydligen skönt att ha i ögonen också. Vi har inte provat själva, men får väl lita på hans omdöme.



Han är helt ljuvlig Lillisen. Enda minuset är att han fortfarande kräks.
Inga kaskader längre, utan nu behåller han maten i magsäcken tills det ögonblick man minst anar det. Och välling som legat i magsyra två-tre timmar luktar inte mums.
Hans specialare är att spy ner i ratten på gåstolen.
Och sen suga på den.

Charmigt.

flyttar vi!

Wow.
Det känns hur bra som helst!

Inget ont om ghettot vi bor i nu, vi har trivts jättebra här, men jag vill inte att min son växer upp på betongdagis och asfalterade skolgårdar.

Nu flyttar vi närmre pulkbackar och grönområden, men ändå inne i stan, mitt bland en massa människor. Och vi kan fortfarande ha råd att leva. Litegrann iallafall.

Och Matte får ett litet garage att stoppa sina verktyg i.
Och jag ett eget litet hem att finslipa och göra iordning.
Och Eddie får en liten gräsplätt där det tillochmed ryms en liten uppblåsbar pool.

Men nu vaknar lille mannen. Matte är och tränar. Måste sluta.




Fy fan vad han är fin!

efter att ha luffat runt i Norrbotten och Jämtland ett par veckor.
Vi har bott i olika stugor och hem och blivit alldeles för bortskämda.
Hur ska vi nu klara vardagen utan flera extra-armar?
Och mat som vi inte behövt köpa eller laga på flera veckor, har nästan glömt bort hur det går till.
Vilka fantastiska familjer vi har! Tack igen, för allt.
Synd bara att ni ska bo så himla långt bort allihop.

Och vilka fantastiska vänner vi har! 
Sån otrolig tur att så många bestämt sig för att pipa upp till Östersund samtidigt.
Det var jättelänge sen vi träffade många av er!
Eddie blir så bortskämd med en massa superfina presenter.
Och folk är helt oense om vem av oss han är mest lik.

Förresten, du, mamma, nu har jag klurat ut varför jag fick så lite i föräldrapenning den här månaden.
Jag hade missat att söka för hela juli.
Så det var inte så konstigt.
Försäkringskassan är en djungel.
Måste ringa och kolla hur jag löser det här imorgon.


För er som inte träffat skrutten än, eller på ett tag:

Nu kan han rulla över på sidan. Men det är nog egentligen misslyckade försök att sätta sig upp, och så tippar han åt det ena eller andra hållet.
Och så han har hittat rösten. Hans favoritljud är nåt slags salivspottande rullande r-ljud.
Han sover nästan hela nätterna, men bökar och stökar så mycket i sömnen att hans föräldrar sällan känner sig utvilade.

Nåja, det var det, så länge. Puss å kram på er allihop.

Här är sötisen, vid Storsjöns kant.