Hemma hos Jenni

Då har man jobbat färdigt för i år.




Men det känns ju helt sjukt!
Har fått havandeskapspenningen godkänd, och ska sedan vara mammaledig, så jag beräknar vara tillbaks i arbete 1:a januari 2010.

Och då blir det på världens bästa jobb! För jag fick nämligen tjänsten på Trean!



Vi håller för övrigt på att boar för fullt igen. Har handlat garderober och annan förvaring för snart tiotusen, men vad ska man göra? Vi måste ju rymmas alla fem på 79 kvadrat i några år till.

Tur jag gifte mig med en modig hemmasnickrare med måleritalang.

Jag påminner igen, om nu någon har missat denna underbara människa.

Ett tips:
Testa inte att hälla citron- och ättiksyra i ögat.

Har, efter en helt osannolik olycka på jobbet, drabbats av erosion på hornhinnan.

Men tack vare rediga kollegor och massor av vatten och natriumklorid ska ögat bli helt återställt, enligt ögonläkaren.
Måste bara tortera mig med en helt fruktansvärt smärtsam ögonsalva i några dagar.
Och visa mig offentligt i glasögon.
Ve och fasa.

LÖJLIGT förkyld.

Blir till att pumpa sig full med kaffe, alvedon och nässpray för att klara jobbet ikväll.
Som tur är så är det världens bästa jobb jag har! Jag älskar det!
Trots att man ibland blir spottad på.
Rakt i ansiktet.
Då känns det lite jobbigt.



Vi är inne i vecka 22, och nu kallas fostret för barn.
Jag känner henne tydligt därinne, och det beror mycket på att moderkakan ligger långt ner i bakvägg den här gången.
Detta innebär att vi ska tillbaks på ett extra ultraljud i vecka 32 för att kolla så att den har flyttat sig uppåt.
Annars ligger moderkakan ivägen, och en naturlig förlossning blir omöjlig.
Men vissa landsting kallar aldrig till ett extra ultraljud av denna anledning.
Som ultraljudssköterskan sa: "Dom resonerar som så att: Vi märker ju om den ligger ivägen då mamman kommer in akut med ambulans och svåra störtblödningar".

Är ganska nöjd med att bo i Umeå just nu.

Och vi har varit på ultraljud!
Så om allt går som det ska får pojkarna en lillasyster den 28:e maj!

Hon ville inte ställa upp på någon profilbild, så vi fick bara med oss den här:



Hennes fotsulor. 33 mm från tå till häl.
Lilla lilla vän.

Nu är Mattias på väg till killarna i Rosvik, och jag ska snart ta cykeln till jobbet.
Bara två pass kvar, sen ledig några dagar!



Det är helt sjukt vad tyst det är här hemma.
Och vad larvig man blivit.

Har legat en stund och snusat i Edvards sängkläder, och det gör alldeles ont i kroppen av längtan.
Pojkarna mina.
Saknar dom så himla mycket.
Dom är så fina.

Årets dagiskort.
Ser mer ut som ett mugshot.

Sitter här och väntar på att klockan kan ska bli 13 så att jag kan börja bege mig till jobbet. Har mitt fog-bälte hårt spänt över höfterna, och nog tycker jag att det killar till litegrann där någonstans vid urinblåsan ibland.

Jag tror att det är "Trean" som ger sig till känna för första gången!



Pirr i hjärtat och tårar i ögonen. Som jag har väntat på det här.




Och, herregud, hjälp oss med arbetsnamn på bebisen!

Edvard har slutat!
Det gick liksom av sig själv.
Först tappade dom bort hans napp på dagis, och så slutade vi ge honom den hemma.
Nu har han sovit utan i flera veckor.
Stora pojken.

För övrigt så har vi det bra, håller oss hyfsat friska, och tillvaron flyter på.
Jag trivs fortfarande skitbra på jobbet, men börjar undra om jag kommer att hålla hela tiden ut.
Fick foglossningar för en vecka sedan. Från att ha mått alldeles utmärkt så var det som att trycka på en knapp.
OOOOOOONT ONT ONT.

Är nog i vecka 17 nu.
Ultraljud i januari. Spännande!
Nu kan vi ju ta reda på könet om vi vill!

Joddå.
Hahaha, vi väntar vårt tredje barn!

Galna underbara fantastiska tider!



Och på jobbet går det också bra.

Och, herregud, så mycket pengar har jag inte sett på mitt visakort på tvåochetthalvt år.




Nä, jag måste logga in på swedbank igen och titta.

Har övningskört två lektioner i rad idag.
Och klarat av filbyten, trafikljus, u-sväng och vänstersväng i rondell.
Samt nästan kört på två cyklister.

Ralph tyckte att jag skötte mig utmärkt (dom verkar inte gilla cyklister dom där körskolelärarna).
Han hötte dessutom ilsket med näven åt en bilist som tutade åt mig när jag fick motorstopp vid ett rödljus.

I love Ralph.

Frågade en liten fyraåring sin pappa och tittade på mig.

"Eeeh, jag tror det kallas för mohican" svarade han, med skrattet bubblande i rösten.



Den här lilla episoden har jag gått runt och fnissat åt i flera dagar.
Vad fina barn är.

Men så igår fick den liksom ännu en innebörd:

Jag fyller snart 33 år.
Och lilla lilla flickan kallar mig för flicka.

Inte tant eller gumma.


Flicka.


Tack älskade barn.

www.magnusuggla.nu



Kanske det roligaste jag läst på flera år.

har börjat sin inskolning på dagis!
Och han klarar sig alldeles fantastiskt än så länge.

Får se om det går lika bra för mig ikväll, då jag ska börja min inskolning på nya jobbet.
Spännande!

Men hur tänkte jag egentligen? Uppe på bena från 06.00 - 22.00.
Kommer vara schuuukt trött ikväll.

Har varit några uppochnervända veckor.
Min mamma, världens finaste bästa mamma, blev väldigt sjuk för ett tag sedan. Jag lämnade barnen med Matte och farmorn och farfarn, och åkte till Ösd med min syster för att finnas vid hennes sida. Blev åtta hemskt oroliga dagar, men nu är mammi nog på väg tillbaka!

Är så otroligt tacksam för allt. För att mamma lever och för att Mattias föräldrar kunde hjälpa oss här hemma.
Det finns inte ord.
Bara kärlek.


Bjuder till sist på lite sommarkänsla i höstrusket.
Lite vi gjorde i somras.

Tomtebo


Lunchvila i Fläse


Havet!


En heldag på Frösö Zoo med mormor och kusinerna








Gammlia


Hemma på gårn






Mesele

är det faktiskt för det mesta att vara familj.
Herregud vilka fina killar jag har.


Jag har varit usel på att skriva på sistone. Jag vet, förlåt!
Sommarslö (och lite oinspirerad) till en början, och sen hysteriskt arbetande på huset varje ledig stund.
Måla måla måla. Snickra snickra snickra.
Det tar verkligen aldrig slut, trots att vi  bor i världens minsta hus.

Men nu har vi snart tak- och golvlister överallt!
Det tog bara två år.

En snabb tallrik gröt, sen drar vi.

Johoooooo!!!

Så kom igen nurå solen. Vart är du?



Och så här såg det ut när Elton fyllde ett år:


Stackarn. Alldeles prickig.
Men glad ändå.


Finskjortor och presenter.


Och så det obligatoriska tårtkalaset.








Mums.