Hemma hos Jenni

Vi bestämde oss i december för att gifta oss på vår fjärde förlovningsdag, och skickade tillslut in papprena om hindersprövning (som legat underskrivna i byrålådan i ett år ungefär). Men vi ville inte göra så stor affär av det, och höll tyst om det så mycket det gick. Bara en handfull invigda.

Men att vi smög med det gjorde nog kvällen extra speciell eftersom det är så sällan vi får göra något busigt nuförtiden. Vi är mest bara trötta ansvarstagande och vardagsrullande småbarnsföräldrar hela tiden. Och det här var något pirrigt att se fram emot som bara var för oss.

Mattias ordande tre fantastiska barnvakter från sitt jobb - tusen tusen tack, ni är bäst - som tog hand om våra killar.

Vid femtiden cyklade vi ner till stan och mötte upp Kika, Esa, M&M med bebis på puben och stärkte oss med varsin vitryss. Vigseln på rådhuset tog fem minuter, och den fnissiga drinken efteråt en timme.
Därefter skildes vi åt, och jag och Mattias åt indisk middag tillsammans innan vi cyklade hem igen.
Och där väntade blommor och godishjärtan från systrar och barnvakter. Så otroligt fint!

Nu är vi gifta och det tog fyra timmar allt som allt.


Utanför rådhuset. Ogifta i några minuter till.


Precis färdiga. Kollar in vårat nya bling.


Det äkta paret.




Tack för alla glada gratulationer!



Och det bästa med att gifta sig i smyg är att man får fira smått - men flera gånger.