Hemma hos Jenni

Igår var vi på MVC igen. Kollade järnvärden (120, som är ok), mätte bebis (växer precis som han/hon ska) och lyssnade på hjärtljud (jämna och starka slag).
Grodans huvud är nästan helt fixerat nu, och det ska jag berätta för er att det känns när huvudet vrider sig på plats. Voj voj.

Jag börjar få ordentligt ont i händerna. Tydligen nån nerv som ligger i kläm. Så nu har jag fått två stycken handledsstöd som jag ska ha på mig så ofta jag kan, och alltid när jag sover. De ska hindra mig från att böja handlederna inåt. Dom är helt okej faktiskt, rätt sköna och så ser dom ganska coola ut också.

Annars så mår jag bra. Sover så mycket jag kan. Äter mycket pasta, ris och potatis (kolhydratladdar vet ni). Går i alla trappor jag kan hitta, men undviker att promenera ute; bäckenet sitter väldigt löst och det har varit snöstorm här i en vecka, samtidigt som snöplogarna verkar vara avställda för säsongen, och jag vill inte halka.

Tillbringar mycket tid framför datorn. Läser nyheterna maniskt nu när dom äntligen identifierat Hagamannen. När jag läste rubriken på aftonbladet i onsdags fick jag gåshud över hela kroppen.
Det känns så konstigt efter alla dessa år.
Jag kommer ihåg hur jag och Stina beväpnade oss med olika tillhyggen och överfallslarm när vi gick ute på kvällarna. Hur vi stämde träff (detta var ju innan mobiltelefonernas tid) och hur noga det vara att man ringde varandra när man kommit hem. Samma rutiner hade vi så sent som i höstas på mitt förra jobb när dom som jobbade till kl.01.00 gick hem. En ständig känsla av otrygghet.

Självklart ska man vara försiktig även i fortsättningen, men det reella hot som Hagamannen innebar är iallafall borta nu.

Det är en stor lättnad.



Ikväll blir det bio, och imorgon ska vi hjälpa M&M att flytta!