Hemma hos Jenni

Sen är det tänkt att vi ska vara föräldrar.
Hmm. Skumt.
Är jag verkligen redo för det här?

Var och såg en (inte SÅ kladdig) förlossningsfilm hos barnmorskan igår. Jag var skitnervös inför det, men den var inte alls så läskig som jag hade trott. Istället så satt jag där och höll Mattias krampaktigt i handen, med ett stort leende samtidigt som tårarna rullade nerför kinderna. Vilka brudar!! Det där är styrka det. Imponerande.

Sen fick vi en tid hos Förlossningen för att göra en liten koll på Grodis. Jag har ju inte kännt så värst mycket rörelser därinnifrån, och blir lite orolig ibland. Helst hade jag velat tjuvkika med ultraljud (okej, jag medger att det litegrann är för att få en glimt av en liten snorre eller ej) men istället kopplades det på elektroder på magen som avläser barnets hjärtrytm och eventuella rörelser. Och det var visst fullt ös därinne. Men jag känner inte så mycket av det eftersom moderkakan ligger som en stötdämpare fram på magen. Men Grodan mår alldeles utmärkt, och jag är stolt blivande mamma.

Jag tycker fortfarande att ord som "moderkaka" är ganska skrämmande förresten. För att inte tala om "livmodertapp". Blä! Jag vill liksom knipa ihop låren när jag hör dom. Då berättar barnmorskan att den där
livmodertappen hos en icke-gravid kvinna har ungefär samma konsistens som nästippen (känn gärna efter med ett finger), men att den under graviditeten luckras upp (läskiga ord igen) och antar samma mjukhet som (hör och förfäras) läpparna!!!

JAG   VILL   INTE   LUCKRAS   UPP.

Börjar nog jaga upp mig lite nu. Ska ta en kopp te och ett bad. Luuuuugn Jenni.