Hemma hos Jenni

Om exakt fyra minuter fyller vår lille son 3 veckor.
Tänk att det har gått så fort.
Det har alltså hunnit gå 21 dagar sedan jag låg på sjukhussängen och vrålade: "DET GÅR INTE!" och "JAG FATTAR INTE VAD DET ÄR JAG SKA GÖRA!" Och efter varje krystvärk som rasat genom min kropp utan att jag förmått få ut honom: "SATAN!" "DJÄVLAR!" "HELVETE!"
Och Matte har sagt att om han varit bara lite klenare så hade jag brutit varenda ben i hans hand.

Sen "ploppet" när han tillslut sprattlade ur min kropp. Så himla oväntat och snabbt på något vis efter alla dessa slitsamma timmar. Och efter en sista värk då moderkakan skulle ut så var smärtan bara borta. Som om den aldrig funnits där.
Tills barnmorskan sydde mig i muffen (sorry pappa) på ett ställe där jag inte blivit helt bedövad. Aj.
Och sen det första fasade toalettbesöket. Aj aj.
Det serveras mycket plommon och linfrön på BB ska jag berätta för er.
Och ni som är på väg dit: TA FÖR ER.

Härnånstans trodde jag nog att det var över. Smärtan alltså.
Men så var det dags att börja amma.
Och jag har försökt och försökt och försökt nu i tre veckor. Suttit med blodiga bröstvårtor och grinat av hopplöshet och smärta när jag försökt ge mitt barn mat. Och Mattias har suttit bredvid och våndats.

Det har nog faktiskt varit värre än förlossningen på många sätt.

Men för två dagar sen kom Matte hem med min nya bästa kompis. Den elektriska bröstpumpen. I LOVE IT.

Så nu pumpar jag ur den lilla mjölk jag har och Eddie får dricka ur flaska. Och sen får han även Sempers mjölkersättning eftersom jag fortfarande producerar alldeles för lite käk.

Här är en bild från den första matstunden som inte inneburit ett trauma för oss alla tre i familjen:



Han äter hur bra som helst ur flaska.
Det kom tårar av glädje.
Och det bästa är att nu kan Matte också hjälpa till och ge våran omättlige son mat.

Nu ska jag gå och lägga upp fötterna en stund innan han vaknar.
Här är lite nya bilder bara:




Det är som mysigt att vara förälder. Trots allt.