Hemma hos Jenni

Men ingen födsel på gång som det verkar.
Skiter i det här och går och lägger mig med vetevärmaren och två alvedon.

Och inte en enda värk på hela dan.

Vad är det för en liten retsticka?



Lägger ut lite bilder från förra helgen i väntan på lillasystern.


Försöker göra lite nytta.




Killarna jobbar på med veden.


Elton hjälper faster tvätta bilen.

Och i färd med att gå och lägga oss.
Vila en stund.

Vattnet intakt.
Svärmor på plats.

på grund av ganska så smärtsamma värkar.
Hann precis upp ur sängen innan den där omtalade slemproppen gav vika. Och som, till min glädje, även denna gång var rosafärgad. Rosa är fint.

Mellan halv tre och sex låg jag och knep ihop benen och höll emot, för jag tänkte att "det vore bra att hinna lämna barnen på dagis innan vi åker in och föder barn".
Men så när Elton kom smygandes och kröp ner hos oss på morgonen klingade allt tvärt av.
Och nu har det varit helt lugnt och stilla i magen hela förmiddagen.

Vad är det för trams?

Har iallafall resonerat med mannen och hans mamma, och nu sätter sig svärmor på bussen och kommer hit för att vara standby i helgen. Känns tryggt.


Så bebisen:

K O O O O O O O M     U U U U U U U U T     N U R Å Å Å Å  !  !

Var det sagt.
Men inte verkar det vara nån bebis på gång än inte.

Vi har dock börjat förbereda oss.
Skrivit förlossningsplanen: I WANT DRUGS. LOTS.
Packat väskan klart (nästan). Raggat runt efter barnvakter.
Och köpt ny kamera!


Jag funderar på att låta Mattias filma litegrann av själva "upploppet" den här gången.
Inte helt säker än. Känns lite jobbigt att kameran filmar i HD-kvalitet.
Hade hellre velat ha ett rejält dimfilter à la Glamour.

Vi invigde iallafall kameran i helgen uppe i Rosvik - mycket nöjda!
Ska lägga upp lite fina bilder imorgon.
Nu försöka sova.

Tränade lite inför förlossningen igår kväll.

Epilerade mina ben och armhålor.
Men MERDE! Hur ont kan det göra??
Hoppades en stund att smärtan skulle trigga igång värkarbetet, men icket.

Benen är lenare än på flera månader.
Armhålorna alldeles rödprickiga dock.
Inte snyggast.


Men det är dom här två:




Dom börjar bli så stora.
Edvard har varit blöjfri på dagtid i några månader nu.
Det kräver lite övervakning, påpassning och viss teknik när nöden faller på.


Pappa hjälper.



13 dagar kvar.
Funderar på fönsterputsning.
Eller glass och bok i solen?

Edvard undrar hela tiden när bebisen kommer.

Vi med.

Då går vi in i vecka 38 (av 40), och Pyre kan lämna moderskeppet.
Om hon vill.

Så nu är det dags: fönsterputsning, långpromenader, gå i trappor, hoppa hopprep,
gnussa bröstvårtor och älska älska älska!

Har hört att det enda som egentligen kan sätta igång en förlossning är att reta den där läskiga livmodertappen.
Och det är ju Mattias bäst på.

Men nu handlar det inte om lust, som jag sa till min lillasyster, nu handlar det om vilja.

Elton vill inte sova längre.
Och så har det varit den senaste veckan.
Vi måste gå in och lägga honom minst fem gånger varje kväll (ofta fler), och det är mäkta påfrestande på humöret då man inte ens hinner ut ur rummet innan han är uppe igen.
Glatt påhejjad av sin storebror i överslafen.
Vi känner oss helt överrumplade eftersom de alltid varit så enkla att lägga, och vet inte alls hur vi ska lösa situationen.
Kör tv:s nanny-teknik så länge.

Min vän Agnes räddade iallafall livet på dem båda två då hon var här i helgen.
Hon stoppade en arg och gråtande Jenni i badet och tog över nattandet.
Tack älskade du. Du är bäst.


Så kommer nästa överraskning:
Klockan 03.40 inatt hör jag små små fötter som smyger sig över sovrumsgolvet, och snart kryper en varm liten barnkropp med kalla fötter upp i sängen och kurar in sig mot mitt bröst under mitt täcke.
Elton.

Alldeles fantastiskt hjärtevärmande underbart mysigt, men jag har ju inte sovit många minuter mellan 4 och 6. Och inte Mattias heller.

Vad gör vi?
Vet ju av erfarenhet att man blir tokig av för lite sömn.