Hemma hos Jenni

Nu är Mattias på väg till killarna i Rosvik, och jag ska snart ta cykeln till jobbet.
Bara två pass kvar, sen ledig några dagar!



Det är helt sjukt vad tyst det är här hemma.
Och vad larvig man blivit.

Har legat en stund och snusat i Edvards sängkläder, och det gör alldeles ont i kroppen av längtan.
Pojkarna mina.
Saknar dom så himla mycket.
Dom är så fina.

Årets dagiskort.
Ser mer ut som ett mugshot.

Sitter här och väntar på att klockan kan ska bli 13 så att jag kan börja bege mig till jobbet. Har mitt fog-bälte hårt spänt över höfterna, och nog tycker jag att det killar till litegrann där någonstans vid urinblåsan ibland.

Jag tror att det är "Trean" som ger sig till känna för första gången!



Pirr i hjärtat och tårar i ögonen. Som jag har väntat på det här.




Och, herregud, hjälp oss med arbetsnamn på bebisen!

Edvard har slutat!
Det gick liksom av sig själv.
Först tappade dom bort hans napp på dagis, och så slutade vi ge honom den hemma.
Nu har han sovit utan i flera veckor.
Stora pojken.

För övrigt så har vi det bra, håller oss hyfsat friska, och tillvaron flyter på.
Jag trivs fortfarande skitbra på jobbet, men börjar undra om jag kommer att hålla hela tiden ut.
Fick foglossningar för en vecka sedan. Från att ha mått alldeles utmärkt så var det som att trycka på en knapp.
OOOOOOONT ONT ONT.

Är nog i vecka 17 nu.
Ultraljud i januari. Spännande!
Nu kan vi ju ta reda på könet om vi vill!