Hemma hos Jenni

Matte tog inskolningen igår så idag var det min tur att för första gången lämna Eddie på dagiset.
Det gick hur bra som helst.
För Edvard.
Han klev rakt in i kaoset i sandlådan och plockade upp en traktor och en spade, som han glatt visade för fröken Pia.
Mig ägnade han inte en blick.
Och sen strosade han runt lite bland barnen innan han bestämde sig för att kolla in lekstugan.

Jag satte mig en bit ifrån och tittade på mitt underbara modiga barn. Kände mig så stolt.
Och jag ville bara rusa fram och krama honom och berätta för honom hur himla bra han är.
Men jag satt lydigt kvar på bänken och såg på.

Efter femton minuter säger Pia att "Det går så bra det här, så du kan gå och säga hej då nu".

Inga pussar och kramar, bara Hej då.

Jag gjorde som jag blev tillsagd, kort och vänligt, sen vände jag mig om och gick.
Och när jag kastade en blick över axeln var det bara Pia som vinkade åt mig.

I samma ögonblick som jag lade för haspen på grinden kom tårarna.
Och klumpen i halsen gjorde så ont så ont så ont.
Det gör den fortfarande.

Mitt underbara fantastiska snälla modiga vackra barn.
Gud som jag älskar dig!



Om trettiofem minuter ska jag äntligen få hämta honom.