Han är tillbaka hos oss!!!
Jag satte in en "Efterlyses-annons" på blocket igår, och bara någon timme senare så ringde en tant som hade sett Guinness några kvarter bort. Jag sprang (nåja, gungade i dobbförsedda skor) ut för att leta reda på honom.
Gick runt bland husen och lockade, och tillslut så vrålade han tillbaka. Stackars liten som han skrek när han hörde mig. Han hade gömt sig för snön och blåsten, och var väldigt liten och glad över att bli funnen. En lång kvist satt fast i svansen och ett jack i örat, men i övrigt oskadd. Jag bar honom som en bebis hem, medan tårar av glädje rann, och vinden slet i min jacka. Ett riktigt film-moment. Vi kom in i värmen till överlycklig Mattias, som gav lilla kissen godis och färsk mat och vatten. Och vi ville bara kramas med honom.
Då fnös han åt oss och gick och lade sig.
Det är förbannat otacksamma djur det där.
Men från och med nu ska vi sluta önska livet ur dom varje dag.
Åh vad bra att han är tillbaka!
Hej Jenni!
Jag håller kollen på dig hela tiden, att gå in på din blogg är mitt bästa "jag måste ta en paus från jobbet"-nöje. Men eftersom jag aldrig
skriver nåt så känner jag mig lite som en peeping Tom.
Hursomhelst. Nu sitter jag kvar på jobbet fast att det är fredag och klockan är halvsju på kvällen. Men Peter och Irma åkte hem till svärmor i dag och tanken var att jag skulle ha en helg för mig själv och sy, plantera blommor och sova. I teorin lät det underbart men nu känns det bara tragiskt att åka hem till ett tomt hus så i stället stannar jag kvar. På jobbet. En fredagkväll. Dessutom har jag superont i halsen och kanske kanske kommer jag att bli sjuk på riktigt. Har spelat in två program i dag och har ända fram till nu pepprat mig med värktabletter för att slippa känna efter. Nu kan jag vara sjuk om jag vill för ingen kommer ju att säga "välling, mamma göra välling" i morgon och ingen kommer att insistera på att se Alfons Åberg klockan kvart över sex på morgonen. Men så känns det ändå så tomt.
Borde säkert ge nån sorts update här, men det finns så mycket att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Kan man ta det i punktform?
I så fall:
1. Irma fyllde två sista mars. Hon är en perfekt blandning av sina päron, om vi får säga det själva. Glad och supersocial och älskar att sjunga (hon går på musikdagis) men rätt försiktig och lugn och hetsar inte upp sig över småsaker. Du behöver kanske inte fråga fråga vilken egenskap som kommer från vem?
2. Vi har köpt ett litet radhus eller parhus eller en lägenhet i tre plan. Vi vet inte vad vi ska kalla det men vi älskar det. Det ligger precis vid infarten till Växjö och är byggt 1929. Det finns åtta exakt likadana hus i en rad och kolla på www.regementsvillorna.se om du vill se hur det ser ut. Förr bodde det underofficerare där med sina familjer.
3. Jobbar på svt men inte med nyheter utan med barn- och ungdomsprogramet Bobster. Skriver manus och gör ett karaokeprogram med Kitty du vet, vilket är skitkul och som jag verkligen gillar att jobba med. Både henne och själva programmet. Började med det efter jul här efter en helveteshöst då Irma gick på dagis och vi sprang som galningar för att hinna hämta och när vi kom dit var hon ändå sist kvar. Det blev för tungt och eftersom Peter ännu inte har fast jobb valde jag som kan att söka mig nåt annat och Bobster passade bra eftersom det är bättre arbetstider. Det var världens lyckoträff och nu i går frågade chefen om jag kan tänka mig att vara kvar till och med våren 2009. Självklart!
Nu ska jag nog gå hem trots allt, lycka till med allt! Stora stora kramen till er alla från oss alla!
/Ida
IDAHO!!!
Vart ska man börja?
FAN vad kul att höra från dig!!!
Och ni har blivit hemmansägare på RIKTIGT måste jag säga (första jag gjorde var att kolla in regementsvillorna såklart). Vilka kåkar! GRATTIS! Måste vara högt i tak och stora rum, vilket utrymme! Dom ser ju jättefräscha ut också, eller är det mycket att göra? Törs man fråga vad boendet kostar i Växjö?
Vi bor i en liten, liten skokartong i jämförelse. Men det räcker ju än så länge.
Har just varit och handlat lite penséer som Matte och Ed är ute och planterar, men vi har bestämt oss för att låta det mesta utomhus vara den här sommaren. Dels för att se hur det ser ut, men också för att spara energin och pengarna till annat.
Och en liten tvååring har du också! Det innebär att det nästan är tre år sen vi sågs. Shit vad tiden går.
Vet du. Vi gör såhär: Jag RINGER dig någon kväll (inte för sent, måste i säng före 22) och PRATAR med dig istället.
Men igen: Fantastiskt kul att höra från dig!!
Största kramen på er! //Jenni